För många var påsken inte bara kul (som vi skrev om för ett par inlägg sen) utan innebar också ångest för släktsammankomster, gemensamma middagar och godishets. Anna Landelius berättade för en dryg vecka sen i Sveriges Radio P1 om sin ”kamp mot sockermonstret”. Och vi i ABK rynkar lite på näsan åt det som sägs och önskar att vi kunde fått ha ett ord med i programmet också.
Så här säger Anna till exempel:
”Det här kommer ju inte att funka. Bakverk. Jag älskar ju små söta bakverk. Och choklad…”
”… jag tror att jag är sockernarkoman. Till exempel så förstår jag inte hur man kan ha godis hemma i flera dar utan att äta upp allt på en gång. Därför har jag slutat äta socker, helt och hållet. För två veckor sen la jag av. Och nu stundar alltså den största godishelgen på året (…) Hur ska det här gå?”
Lösningen på ”kampen” för Anna är alltså att lägga av med godis helt och hållet. Det hon uppenbarligen tycker väldigt mycket om, det tar hon bort helt. Hon tillåter inte sig själv att äta en endaste godisbit.
Anna åker och pratar med kunder som handlar inför påsk i en affär. Hon undrar om det är möjligt att inte äta godis eller socker under helgen. ”Nej”, säger mannen hon intervjuar. ”Man måste unna sig lite också…”
Anna kommenterar:
”Unna sig lite är ju klart att det är okej. Problemet här är ju att det väldigt sällan stannar vid lite”.
En kvinna som blir intervjuad säger:
”Man väljer själv, vill man inte äta så äter man inte…”.
Anna kommenterar igen:
”Tänk om det faktiskt vore så enkelt; om man inte vill äta, så äter man inte. Men hur ska man få stopp på det där sockermonstret som i alla fall dyker upp och tar över min kropp efter den första biten?”
En replik från en annan kvinna:
”Sånt som är förbjudet att äta är alltid gott. För det mesta”.
Hela den tio minuter långa krönikan andas ångest över godis och sötsaker och beskriver ett otroligt laddat förhållande till detsamma. Vi vet att det inte alls behöver vara så, och skruvar oss i stolarna när vi lyssnar.
Nu är det visserligen bevisat och undersökt att socker kan fungera lite som en drog; man får en kick, man kan bli beroende av känslan och känna ett sötsug. Absolut. Men de senaste tio åren har socker per automatik varit den absoluta boven i dramat kropp och vikt (bredvid kolhydrater som svingat sig upp på topp-plats också). Socker är roten till det mesta som är ont verkar man tro.
Möjligtvis har vi i ABK ett annat synsätt på det här. Vi tror inte att det finns ”goda” och ”onda” födoämnen, utan att det är sättet vi använder födoämnena på som gör oss ont eller gott. Vi tror inte heller på att förbjuda sig att äta olika saker. För många, liksom för en av de intervjuade i programmet, är godis ”förbjudet”, och tro fasiken att det blir svårt att hålla sig ifrån det då!
Är vi för kritiska? Borde vi ta lättsammare på det här? Skriv gärna en kommentar med dina tankar.
Personligen anser jag dock t.ex. som kvinnan i programmet att ”man väljer själv, vill man inte äta så äter man inte”. Jag tycker faktiskt det är så enkelt. Men måste ju inse att alla inte känner så… För en tio år sen skulle jag nog själv kunnat skriva under på att ”ibland kommer suget bara över en och man kan inte hindra det!”. Måste man gå igenom en ätstörning för att få ett oladdat förhållande till tex sötsaker?
Vi anser att den här krönikan underblåser allt slags ”du är vad du äter”-hets och den fortsatta enspåriga fokuseringen att du alltid alltid ska tänka på vad det är du stoppar i munnen. Att det är svart eller vitt – inget eller allt – vad gäller det du gillar och tycker är gott.
Vi i ABK ser alternativ till det svartvita tänkandet, hetsen och förbuden. Och hade hellre lyssnat på en krönika om det.
Det är nödvändigt för kroppen att få i sig alla olika sorters mat och näringsämnen. Och det är också nödvändigt för din mentala hälsa att tillåta dig själv det du tycker om, att inte förbjuda dig själv saker. Att äta godis om du tycker om det, utan dåligt samvete.
Här kan du lyssna på hela radiokrönikan.
