Hjälp oss att hjälpa!

Nu är det bara 1500 kronor kvar till Gudrun nått sitt insamlingsmål för oss! Gudrun själv skriver:

”Några rader från en förälder. Som ni säkert förstått – det kommer smygande. När man till slut står inför faktum; ditt barn har en ätstörning, rasar världen samman!

Mitt älskade barn! Hur gick det till? Total förvirring!

Sen kommer de tärande, gnagande tankarna. Vad har jag gjort för fel? Mitt i dessa hemska tankar, vill jag naturligtvis hjälpa mitt barn på bästa sätt. Trots att jag är både relativt utbildad och klok, kan jag inte sätta mig in i hur mitt barn tänker?

Jag behöver få prata med någon som förstår, inte någon vän/anhörig som tycker synd om. Jag behöver få prata med någon som förstår, någon som kan lyssna någon som kan säga de enkla orden “du är inte ensam”. Någon som kan leda mig rätt i sökandet av behandling. Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt var till ovärderlig hjälp för mig. Tack! Till er som just nu befinner er i denna hemska tillvaro vill jag bara säga; ”Det kan vända!” Jag har numera en frisk dotter och dessutom en underbar dotterdotter! Det sista ett riktigt under, eftersom ingen trodde att en kropp med så skadade organ skulle kunna bära fram ett friskt barn. Livet är ändå fantastiskt! Jag vill starta en insamling för Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt så de ska kunna fortsätta sitt fantastiska arbete! Föreningen behöver verkligen alla gåvor de kan få. Det vet jag.

Vill du hjälpa Gudrun att hjälpa oss? Klicka bara här

Mode-vd reagerar!

– Horribelt. Ovärdigt. Frustrerande.

Orden är Michael Dabrowskis. Han är mode-vd:n som säger sig må illa på riktigt när han tänker på att unga modeller med ­ätstörningar utnyttjas i hans bransch.

Nu manar Michael till enad front mot sjuka ideal.

För två veckor sedan blossade den upp igen – debatten om trådsmala modeller som i själva verket är sjuka av självsvält. Nyheten om att en modellagentur försökt värva modeller utanför Stockholms centrum för ätstörningar på Södermalm fick stor spridning. I DN berättade ”Ida” (fingerat namn) hur det var när just det hände henne.

–Jag blev fruktansvärt upprörd. Det är hög tid att branschen tar frågan på allvar. Det behövs regelverk och etiska riktlinjer, säger Michael Dabrowski.

Han är sedan två år vd på Minimarket, modeföretaget som startades av de tre systrarna Jennifer, Sofie och Pernilla Elvestedt 2006. Fyra år senare fick de tidningen Elles prestigefulla pris ”Designer of the year”. Och ja – de syr upp sina provkollektioner i storlek 36 och inte i storlek 34, som de flesta modehus gör.

Men frågan om att utnyttja sjuka modeller har långt ifrån bara med storleken att göra, menar Michael Dabrowski:

–En person som har storlek 36 kan vara sjuk, en som har 34 kan vara frisk. Det viktiga är att vi har möjlighet att välja bort de agenturer som utnyttjar och missbrukar utsatta människor som behöver vård. Där måste vi bli tydliga. Vi vill ha friska, välmående modeller.

Men det är inte helt lätt. När Sofie Elvestedt, designer på Minimarket, i tv berättade om att de vill visa upp sina nya kollektioner i storlek 36 möttes uttalandet av en del kritik från agenturer.

En rad praktiska omständigheter sätter också stopp för företagets strävan. Till exempel är det svårt att få tag i modeller i större storlekar.

–Någon måste börja. Jag kan börja med att säga vad jag tycker. Men jag inser att vi är en allt för liten aktör för att vi ska kunna göra någon skillnad. Jobbade vi ideellt vore det lättare, men nu har vi att räkna med den kommersiella cynism som styr. Att ändra på idealbilderna är ju en enormt stor fråga som också involverar inte minst konsumenternas beteende.

Själv är han i första hand inte intresserad av modedesign – han vill utveckla och förändra det han tycker är nyskapande, affärsdriven verksamhet. Han säger sig drivas av kreativitet och problemlösning och inte av pengar.

–Kanske har det med min barndom att göra, jag vet inte, ler han och berättar att han var 10 år när han kom till Salem, söder om Stockholm, från Warszawa i Polen.

Att inte kunna ett ord svenska blev hans livs första utmaning. Det gick över förväntan. Efter tekniskt gymnasium med inriktning på el hamnade han i finansbranschen. Han lämnade den som 24-åring – trots en månadslön på 60000 i månaden.

–Det var en omänsklig bransch, den sög ut min själ. Om en kund inte hade en miljon var den ingenting värd, kunderna var portföljer, inte människor.

Han kände att han var tvungen att fly, hans grundläggande inställning är att människor, oavsett vilka de är, ska behandlas väl. Han satsade på egna projekt, först i IT-branschen och sedan i reklam- och mediebranschen, då han startade Adamsky, agentur och produktionsbolag för kreatörer, fotografer, regissörer och stylister.

Det var på den vägen han hamnade på Minimarket.

Finns det inte en risk att du uppfattas som hycklare? Storlek 36 är inte heller direkt stort…

–Kalla mig gärna hycklare, men jag känner mig inte som en sådan. Jag tycker i alla fall inte att vår bransch ska acceptera att sjuka människor utnyttjas.

Och vilken idealbild förmedlar ni?

–Vi vill visa våra kläder med hjälp av människor som mår bra, som utstrålar liv.

Hur gör ni det?

–Vi gör medvetna val av modeller, kontrollerar så långt det är möjligt att alla är friska. Men det är frustrerande att inte veta vilka agenturer som inte är seriösa.

Vad kan ni mer göra?

–Ställa krav på agenturerna, fortsätta uppmärksamma frågan. Vi borde också protestera mer högljutt, för det kan inte vara så att en så stor bransch som modebranschen driver in unga personer i sjukdom.

En miljöpartist har motionerat i riksdagen om krav på friskhets­intyg och en undre BMI-gräns på 18. Vad tänker du om det?

–Det skulle vara bra med tydliga lagar och regler. Som gäller alla.

(Text av Ulrika By/DN)

Vi reagerar och skriver brev!

Ett flertal personer hörde av sig till oss i Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar (fd Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt) med anledning av en reklambild som restaurang ”Strandvägen 1″ i Stockholm har använt sig av. Under gårdagen så skrev vi ihop ett brev som idag kommer att skickas till restaurangchefen Per Lydmar. Brevet följer nedan:

Hej!

Vi skriver till er med anledning av den bild med en mager halvnaken kvinna ni använt för att marknadsföra er restaurang. Vi är medvetna om att bilden redan väckt många reaktioner, och vi vill tillföra vår syn i debatten.

Sedan 1983 har vi iFrisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar arbetat stödjande för personer drabbade av ätstörningar och deras anhöriga. Vi arbetar också aktivt med att förebygga ätstörningar och öka kunskapen om problematiken.

Med anledning av er reklamaffisch har flera personer hört av sig till oss och är ledsna och upprörda. Vi som förening reagerar också starkt. Att ni valt att marknadsföra er restaurang med ett konstfoto av en mager, halvnaken kvinna är inte bra. Kvinnan sitter dessutom och fryser på en klippa vid havet, kläderna håller på att trilla av och ansiktet är beslöjat. Att kvinnor avbildas på sådant sätt anser vi vara otidsenligt, sorgligt och potentiellt farligt. Att bilden dessutom sätts i samband med reklam för en restaurang tycks oss märkligt.

I en artikel för Resumé citerades du Per: du vill inte censurera konst. Den ståndpunkten kan vi förstå, men det blir problematiskt när konst blandas samman med reklam och marknadsföring. Vi är med andra ord inte emot konstverket i sig, utan sammanhanget som det visas i.

Idag beräknas 100 000 personer lida av en svår ätstörning i Sverige. Det är något som hela tiden bedöms öka, och om vi lägger till det troliga mörkertalet till dessa siffror är det riktigt oroande. En ätstörning är en svår psykisk sjukdom där flera avlider av sin sjukdom. Vi vet att bilder där kvinnor och män porträtteras på liknade vis som i er reklambild har en triggereffekt på de som redan är sjuka, och på dem som mår dåligt över sin kropp. Vi har ett gemensamt ansvar för att skapa ett friskare samhälle.

Med vänlig hälsning

Kari Elise Slinning,

Verksamhetsansvarig

Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar

Vill du delta i en studie?

Studien syftar till att undersöka din upplevelse av kontakten med en mentor eller annan person som själv haft ätstörning, som hjälpt dig på din väg mot ett tillfrisknande.

Mitt namn är Louise Malmström och jag studerar psykologi vid Karlstads universitet. Till min masteruppsats ska jag undersöka vilken betydelse stödet från en person som tidigare haft en ätstörning har för individens tillfrisknande.

Jag önskar komma i kontakt med Dig som tidigare haft en betydelsefull person som exempelvis en mentor, lärare, tränare, anhörig som själv haft ätstörningar och som stöttat dig på din väg mot ett friskare liv.

Det är helt frivilligt att delta i studien. Materialet behandlas konfidentiellt och kommer endast att användas till den angivna uppsatsen. Du är anonym och kommer inte kunna identifieras varken under datainsamlingen eller i den färdiga uppsatsen. Är du under 16 år krävs målsmans samtycke.

Följ länken för att svara på frågan: http://insamling.sgljungberg.se/
Tack!

Karin Wernersson om att vara frisk och fri

Så underbart att kunna känna sig nöjd med sig själv!! Om att vara fri från ätstörningshelvetet.

Jag känner mig nöjd med mig själv ikväll! Jag har varit på ett cirkelpass och jag är nöjd med min träning ikväll och en aning stolt över mig själv:)

Och den känslan är helt obetalbart skön att känna! Jag hade för några år sen en ätstörning med extremt låg självkänsla och ett självförtroende i botten o ständiga tankar på mat och frågan kräkas eller inte kräkas hela tiden surrande i huvudet. Och sen så tränade jag maniskt. Ingen träningsglädje utan bara pass efter pass och jakt efter att alltid träna mer än andra och att bränna mer fett i träningen. Aldrig kände jag mig nöjd utan kände mig hela tiden bara sämre än alla andra runt omkring som tränade Gick på fettmätning varje gång det ordnades sån på gymet där jag tränade och varje gång jag gjort det kände jag mig bara så totalt värdelös och tvånget att träna mer o mer o mer o ännu mer ökade.

Men så till slut så gick det inte mer. Jag började förstå att det jag höll på med var inte riktigt som det skulle va att leva. Mitt liv bestod bara av träning o tankar på mat och att vara nyttig. Och de vidriga ständigt närvarande funderingarna på hur värdelös jag var. Det fanns liksom inget annat som betydde något. Men som sagt en dag gick det bara inte mer..

Kommer ihåg den dagen så väl när jag tog steget och berättade för min bästa vän hur det var. Det var så skönt att ha berättat för någon!! Att inte vara helt själv längre. För i de ca 5 åren som jag var fast i ätstörningen så var det liksom bara jag och ätstörningen. Ingen annan fick komma nära och ingen visste vad som var på g. Jag var nog expert på att dölja och jag verkade nog utåt sett vara en väldigt hälsosam tjej som tränade mycket och åt bra mat. 5 år av livet som liksom är bara borta.

Jag är så glad att jag fick hjälp! Sen några år tillbaka är jag frisk och fri från ätstörningsfängelset:)

Jag är glad igen och jag kan känna att jag är bra! Jag tränar för att jag tycker att det är roligt!! Jag äter för att det är gott med mat och jag kan till och med känna mig en aning stolt över mig själv. Ibland så kommer jag på mig själv med att känna mig extremt glad att vara just jag.

Fick den känslan nu ikväll efter träningen. Känslan av att kunna vara glad över till exempel min egen insats på ett träningspass är så otroligt skön. Finns så mycket i livet att vara glad över!

Varför skriver jag då detta inlägg kanske ni undrar. Och bara fram till för ett tag sen så skulle jag nog inte heller haft nån tanke på att skriva om detta. Det är så privat och det är inte så lätt att prata eller skriva om.
Men glädjen över att kunna känna mig glad och stolt över att jag är jag blir ibland så stor att jag måste bara få ut den. Och ikväll efter träningen kändes det så starkt. Jag bara kände att för några år sen hade det varit helt otänkbart för mig att känna mig nöjd med ett träningspass.Och jag tänkte att jag måste bara ge en liten glimt av hur fruktansvärt ofantastiskt det kan kännas, men framför allt vill jag berätta hur fantastiskt bra det känns nu!